För första gången i mitt liv så är jag någons fästmö.

Allt är på riktigt. Allt är äkta. Ingenting existerar i en

bubbla, existensen är verklig.

Snart sitter jag här själv och blogginläggen om saknad

kommer flöda.

Men jag tänker inte sakna än. Just nu finns han vid min

sida.

Jag ser in i de bruna ögonen och förstår inte hur

jag kommer klara mig utan se in i dem varje dag.

Verkligheten väcker oss.

Jag vill vakna och se honom på morgon. Se hans

ansikte som när han sover liknar ett barn.

Jag vilk fortsätta gnälla på honom då han lämnar

handuken blöt på badrums golvet.

Jag vill att han får mig att skratta varje dag, såsom nu.

19.20

Jag har alltid skojat om att jag tillslut kommer vara inlagd på psyket. Ironin strömmar genom meningen.

Så sitter jag här. På psyket. På avdelning 27, rum 27 på vuxen psykiatrin.

Rummet har fått agera hem i 3 dagar nu. Det är ljusgula väggar. Det finns 2 tavlor.

En avlång som föreställer någon platspå någon varm semesterort. Kortet är taget från stranden. Skummet har bildats kring stora stenar, havet äger en slags klar neon färg. Man kan se 2 segelbåtar i bakgrunden. Ett relativt vanligt motiv som jag säkert sett tusentals liknande.

Den starka neon färgen skär sig illa gentemot den ljusgula sjukhus väggen.

Den andra tavlan är också smaklös. Målad, 2 vita blommar som ska fånga ögat.

Gardinerna är vita. Den ena lång gardinen är 2 cm länge än den andra. Det stör mig. Kanske någon satt upp dem och sen struntat i det faktiskt obetydliga misstaget?

Fönstret pryder kortväggen. Nedanför står ett bord 1 gånger 1 meter. På höger sida står en fotölj och på vänstersidan står en stål stol med någon skinnimitation.

Sängen står med fotändan åt fönstret på vänster sida. Huvudändan har den vita garderoben bakom sig. Nattduksbordet står vid sängen.

Allt går i ekfärg, stål, gult och är så pass opersonligt man kan komma.

19.30

Kvällsfika.

Det innebär först en kopp kaffe och röka.

Rökummet är rymligt. En stor bänk för 3 kanske eventuellt 4 personer.

2 dalablå pinnstolar och ett bord.

Golvet lyser av märken av glöd, såsom bordet. Märkena är många och något säger mig att många av dem är gjorda med flit.

Den tidigare vita fönsterkarmarna är färgade gula av cigarettröken. Väggarna är gråblå.

Någon har lekt med kritor och klottrat stora hjärtan på väggen. Några enstaka meningar finns men knappast några visdomsord.

En tändare sitter fastlåst i väggen och luftkonditioneringen ekar härinne.

Fönstret blickar ut emot parkeringen, emot ingång 28, emot en liten park med höga smala träd. Rummet är sunkigt men inte så opersonligt om mitt rum. Det här rummet har en själ. Av ångest, oro och hopp.

Undrar hur många som suttit här som jag, funderat och tittat på den delen av världen som fortsätter gå?

3 dagar

Så hur kom jag in hit?

Onsdagen. Allt var mörkt, mörkare än förut.

Det var som om jag släppte taget och lätt utbrottet komma.

Jag hade funderat över när jag skulle kollapsa. När mitt huvud skulle inta det riktigt mörka.

Nu kom det. Och jag var långt ifrån förbered.

Just då ville jag sluta andas. Just då kändes det som om min kropp satt där på stenen men min själv var långt borta. På väg emot något annat och kroppen fick inte vara skalet. Själen klädde av sig.

Jag såg min skugga klart framför mig. Den satt där, med förlorad stolthet och axlarna insjunkna.

För första gången i mitt liv känner jag mig trygg. Trygg i huvudet.

Att jag är säkrad.

Jag är någonstans där det är utbildade medmänniskor som jag inte behöver skämmas för. Där någon knackar på dörren och ser till att jag är där. Att jag är okej.

Jag ber om hjälp nu. På riktigt. Jag lämnade stoltheten då jag klev in här och jag gjorde det frivilligt.

Ingen tvingade mig. Det var MITT beslut. Min stolthet får vänta. Jag har min trasiga själ att ta hand om.

Psyket är knappast som jag föreställt mig.

Fördomarna om skrikande människor finns inte, i alla fall inte här och just nu. Vårdarna, skötarna är vanliga människor med varsin personlig stil. Miljön och rummen är sterila men inte så fullt sterila som jag trott.

4 dagar.

Natten har varit orolig. Tankarna hoppade från händelser till vad som kommer.

Jag vet att jag kunde bett om "något att sova på". Men jag är rädd för tabletter och flytande mediciner. De får mig att domna av på gott och ont.

Antideppressiva 150 mg på morgonen är på något sätt det jag vill ta.

Jag börjar vänja mig vid de få ljud som hörs här på kvällarna och nätterna.

Toadörrar hörs öppnas, stängas.

En av patienterna snarkar. Det stör mig knappast.

Jag hör ljuden från ringningarna. Inget direkt "piip" utan snarare ett "prrr" ljud. Jag hör skötarnas skor då och då.

Några gånger öppnas dörren försiktigt och någon ser till att jag är där.

Igår vid kvällsfikat satt jag mitt emot den patienten som snarkar om nätterna. En 80 årig kvinna. Hon småpratade med mig. Berättade lite om hennes favorit barnbarn. Han var glad över att ha pratat med honom i telefonen tidigare. Hon sa att hon hoppades att jag var frisk då jag är 80.

Efter det korta samtalet med de gråhåriga kvinnan så gav hon mig en kram och sa tack för att jag lyssnade. Jag log bara emot henne.

Hon ler emot mig nu, varje gång vi möts i matsalen eller i korridoren.

I de ögonblicket hon kramade mig så saknade jag min farmor. Hon dog då jag var 10 år om jag inte minns fel.

Farmor kallade alltid mig "fröken" och jag var hennes favorit. Det var 14 år sen hon dog och "den snarkande kvinnan" påminde om henne. Påminde mig hur underbart det var att ha farmor. Jag saknar henne, men hon finns med mig. Alltid.

Även om du ser ett litet ljus så är det fortfarande ett ljus.

Även mindre ljus är vackra.

Även mindre ljus kan få dig att känna något.